Dag 22 – Det här upprör mig

Döden
Jo jag vet, vi ska alla dö en dag.
Och DET är helt okej.
Det är INTE okej att dö, innan man ens har fötts som mitt lilla barn och många andras gjort.
Det är INTE okej att dö som barn eller ung, när man inte ens fått vara med om en bråkdel av livet.
Det är INTE okej att dö mitt i livet.
Det är INTE okej att ett barn ska behöva mista både en och kanske till och med två föräldrar.
Det är helt enkelt INTE OKEJ och det upprör mig.
Mina barns älskade farfar Eric levde ett långt härligt och underbart liv, innan han till slut gick bort.
Så vill jag att det ska vara.

Dag 21 – Ett annat ögonblick

Ett annat av många många exakt likadana ögonblick.

Scenen är följande:
Mattes klippa
Matte själv
Trixi
En rygga packad med: vatten, nåt ätbart för en hel dag, liten kudde, handduk, solgrunka att ligga på, klotång (inte till Matte) solglasögon, radio, mobil, en bok (iallafall dom första 10åren, den lästes aldrig så dom resterande 17 fick den vara kvar hemma) bikinitrosor (ingen överdel) massor med sololja som luktar kokos, hundkoppel och spårlina (OM det mot all förmodan skulle komma nån och lägga sig bredvid mig på MIN klippa) (vovvarna hade en förmåga att gilla andra människors matsäck) och till slut ett glatt humör.

Det är ögonblick jag aldrig glömmer och saknar nåt enormt.
Jag ÄLSKAR vatten.
Om nu nån har missat det.   *ler*
På MIN klippa tillbringade jag alla soliga barnfria dagar vid vattnet.
Nåja, jag tillbringade en hel del ickesoliga dagar där också.
Insvept och huttrande i handduken.
För sola SKA man.
Men dom flesta dagarna var precis lika underbara som bara en svensk sommardag kan vara.
Vovvarna älskade att bada och jag med.
Dom älskade även att ruska av sig allt vattnet PÅ mig.
Jag älskade inte det lika mycket.
Har man tre vovvar som ställer sig upp unisont och säger ”morr, skäll och dra till din egen hundskog” så spelar det inte så stor roll att dom ”endast” är av rasen godmodig golden retriever.
För mittenvovven såg inte UT som en godmodig retriever.
Dessutom VAR hon inte det heller.
Iallafall inte när man skulle vakta Matte, SÅ Matte fick tillbringa sina dagar på SIN klippa alldeles själv.
Precis som hon ville.
Med bara vågskvalpet mot klipporna, den värmande solen, radio stockholm och vovvarna.
Saknar dig massor Trixan